Idag har jag och Charlotte varit mycket kulturella och besökt både Santa Barbara Old Mission och Santa Barbara Botanic Garden! Vi försöker bocka av listan med saker och platser "man måste se i Santa Barbara"! Berättar mer sen och visar bilder!

Hur som helst, när vi var i the Botanic Garden träffade vi två killar som pluggar på SBCC (santa barbara city college). Vi började snacka om allt och när jag berättar att jag är från Sverige frågar en av killarna mig direkt vad jag tycker om de som bor i Stockholm. Tydligen hade han träffat flera svenskar, från norr och söder, tidigare som alla säger att de inte gillar stokholmare. Först och främst blev jag väldigt chockad att han kände till Sverige eller ja i alla fall Stockholm och sen hade jag inget bra svar på frågan. Själv älskar jag Stockholm men känner inte så många stockholmare. Men ja jag vet såklart att många från Skåne inte tycker om stockholmare för att "de tror de är lite bättre än alla andra" men ja vem gör inte det egentligen? Minst lika många i skåne i alla fall!

Varje gång någon känner till något om Sverige blir jag nästan chockad och imponerad av någon konstig anledning. Jag förväntar mig aldrig att det är någon som kan något om Sverige men det är lika roligt varje gång någon gör det! Sedan jag kom till USA har jag fått berätta mycket om Sverige för min värdfamilj, i skolan och för mina vänner. Jag märker hur avundsjuka många är på Sverige och tycker att det verkar vara ett av de bästa länderna att bo i. Jag blir mer och mer stolt över Sverige desto mer jag får berätta om vårt land och inser att det är ett jäkligt bra land att leva i.

Under min första tid i Santa Barbara märkte jag på ett sätt hur svensk jag är. Främst när främlingar började prata med mig. Nu är jag van, eftersom det händer varje dag, men i början var det svårt att veta hur jag skulle reagera. Jag har pratat med många människor jag inte känner och hamnat i konstiga situationer här. En dag kom till exempel en man fram till mig på gatan och bad mig läsa ett brev där det stod att han letade efter någon att gifta sig med. En annan dag fick jag höra en kvinnas livshistoria som innehöll allt från att hennes man blivit grovt misshandlad till hur mycket hon avskydde busssystemet i Santa Barbara. En gång skrek en uteliggare till mig att dra åt helvete för att jag inte gav honom pengar. Och en annan gav mig komplimanger för min långklänning. I förrgår frågade en kvinna på bussen ut mig om Sverige samtidigt som hon mediterade. Ja, jag hade kunnat skriva en hel bok om människor som jag fått lyssna på om deras problem och liv och personer som har slängt ut roliga kommentarer till mig.

I början av min tid i Santa Barbara visste jag inte riktigt vad jag skulle svara när olika människor antingen skröt om sina liv eller berättade om sina problem. Men eftersom de flesta faktiskt är trevliga(fastän de är lite skumma) har jag alltid varit trevlig tillbaka såklart. Dessutom har jag märkt, nu när jag har varit här ett tag, att det gömmer sig en pratglad amerikanare inom mig också. För nu är det jag själv som sitter där på bussen och börjar prata med människor jag inte känner. Jag är inte rädd för att skryta eller berätta om mig själv och mitt liv. Vad är det att vara rädd för egentligen? Alla tycker väl om att prata om sig själv? Dessutom är jag väldigt noga med att, någon gång under mina "främlings-konversationer", berätta att jag är svensk. Vilket alltid gör mig ännu mer spännande att lyssna på. Vi svenskar borde bli mer stolta över oss själva och vårt land och sluta tänka på vad andra tycker om oss! Det finns faktiskt saker att lära av USA, även om vi inte vill erkänna det...